Tiden har sprungit iväg..
Min förtidigt födda dotter är nu 2 veckor gammal (v.36).
Allt började vid ca halv 3-3 den 16/1 en torsdag morgon. Ligger och sover och vaknar av smärta i magen som kom med jämna mellanrum (förvärkar).
Smsar pappan till barnet och sen rings de till BB i Uppsala sen min mor, som bor en trappa upp.
Sedan blir nästa steg att ta oss dit..
Ringer först en kompis som bor närmast, men inget svar. Sen ringer jag nästa som svarar och hon ställer upp och kör, grejjt!
Orkar inte riktigt skriva alla detaljer men vi hamnar iallafall på BB ..
Kommer in och först kollar dom att värkarna är värkar med saker på magen. Sen kollade hon att hjärtat slog.
Efter en stund kommer de in en läkare som kollade om jag var öppen, men icke.
Får ligga kvar en stund och får brickanyl (tablett) för att förhindra att hon ska komma. De hjälper inte så vid 11(?) får jag de i spruta i låret istället.
Vilar och sen vill dom att jag ska äta något och sen gå lite. Så jag äter lite köttbullar å pasta sen går vi till cafeterian.
Kommer ner och de känns lugnt.
Kommer in en undersköterska/barnmorska och säger att vi kan åka hem för nu är det mer som sammandragningar.
Hon ger mig 2 citadon och säger att jag ska ta dom om de börjar göra ont igen..
Redan i väntan på skjuts börjar de igen..
Vi åker hem runt 5 tiden.
När jag kommer hem gråter jag av smärta.
Tar 1 citadon kollar på PH och vilar, det hjälper inte. Ringer och säger att de inte hjälpt och de va en timme sen jag tog den. Varav hon i telefon säger "du skulle tagit båda på samma gång, men ta den andra nu och prova vila igen". Jag gör självklart som hon säger.
Hjälper fortfarande inte..
Sen är det lite luddigt men ska skriva de jag minns.

Mamma ringer dom för att "ställa dom mot väggen" och fråga vad som händer.
Jag känner hur värkarna kommer oftare och håller i sig längre (notera att jag ligger hemma i min säng).
Sen minns jag bara hur jag börjar svettas och min mobil ringer.. jag vet att jag skriker att jag får panik och att mamma inte får lämna mig.
Minns även att mamma säger åt mig att knipa och att jag ska flåsa å inte krysta (jävligt lätt när något vill ut ;) ).

Nästa sak jag minns efter de är att ambulanspersonal kommer och frågar saker jag knappt kan svara på. Jag är så inne i mitt och försökte fokusera.
Jag får en gnutta lustgas som inte ens hjälpte..
Ut i ambulans och iväg..

Sen minns jag inte så mycket där emellan.

Men när vi är vid Ramsta kyrka kvicknar jag till, då är hon ute och en till ambulans möter upp oss.

Kl 22.10 (ca) va hon ute och förlossningsvärkarna började runt 20.00 så fort gick de.
Å fort gick de till BB sen. Å fort gick de på BB med. Vilade i ca 15-20 min sen in i duschen och fika med mamma med man som kommit lite senare med bil.

Detta är från mitt perspektiv därav inte så mycket om människorna som var med.

Än idag ligger vi kvar i Uppsala på neonatal på samvård.

Mycket toppar men även dalar

Jag kan ärligt säga att de här kan inte jämföras med en trafikolycka eller något annat traumatiskt.
Varför vi ligger kvar är för att hon inte andades när hon kom ut.

Jag trodde en förlossning skulle vara smärtsam men häftig. Min vart bara häftig och läskig.

Ett syskon känns inte som ett alternativ på flera år.

Hon heter iallafall Miranda. Vägde 2088 g, ca 45 lång och föddes den 16/1-2014.

Jag är en stolt mamma till den tappraste ängeln jag vet. Hon har bekämpat alla odds emot henne än så länge och kommer garanterat fortsätta med det.

Nu är jag trött och ska sova.

Hoppas ni orkat läsa och att det går att hänga med i texten

Xoxo
Suspicious

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg har betytt allt för mig under många år. Här har jag kunnat ventilera om allt och skriva mina känslor.. Tack vare att folk misstolkar mig tar jag nu bort bloggen. Kanske startar upp en ny men inte direkt. ...

För snart en vecka sedan flög jag för första gången i mitt liv, till min älskling i Boden :) Läskigt va de men helt klart värt det :) Vi åkte till Storforsen och fikade, otroligt häftigt, mäktigt och fint. Hemfärden gick bättre och lite resfebe...

I måndags va jag hos lilla Fisen och tände ljus och sjöng för henne.. Jag vet ju att hon inte är där, de är bara en plats att tända ljus på och lämna blommor. Hon är ju med oss, anhöriga, jämt. "Känn ingen skuld när du har roligt, för då vet...

Är det mig du menar ska jag förklara en sak, en gång så alla utan förstånd inte tror något annat igen. Nej, mirandas begravning va inte gjord för att peta någon i ögat eller göra någon upprörd. Den va för att få ett avslut. Tycker någon/några att ...

Jag vet inte vad jag borde säga, tänka eller göra just nu. Jag gör de som känns rätt för dagen. När hjärtat brister, som de gör när sånt här händer, så vill man bara skrika, slå och gråta. Gråter gör jag mest.. Skriker ut sorgliga låttexter, mest...