Längesen jag skrev nu. De beror väl mest på orken och inte så mycket lust.

De har varit dop för pluttan, hälsat på hennes blivande förskola och sjukhusbesök som vanligt.

Dopet va otroligt fint. Tack Nadja för sången :) På fikat va väl inte planeringen på topp men de funka ;)

Förskolan verkar väldigt bra :) ett resurs dagis för dom med speciella behov. Hon kommer nog få mycket hjälp och vänner där.

Idag är hon stabil. Inga kramper på länge, mjukare i kroppen och "lugnare" typ.
Så idag ska hon umgås med hennes mormor med flera och få åka båt medans lilla jag ska umgås med mina vänner och inta lite alkohol och snacka skit samt äta kräftor.

Hur jag mår? De är en väldigt bra fråga. De är från dag till dag. Ibland stöter jag bort alla dumma tankar och tänker bara på att hon är som hon är. Ibland sätter jag mig in i diagnosens värld och undrar hur hon kommer bli. Kommer hon kunna prata? Gå, stå, krypa, åla, äta, dricka, gå på potta/toa.. allt de där som man typ "ska" kunna.
Min oro är konstant.
Jag skulle nog behöva en psykolog bredvid mig varje kväll när jag lagt henne. De är så mycket känslor som bubblar upp då.

Jag skulle, för en gångs skull, när folk frågar hur jag mår säga att de är bra och mena de. Jag försöker vara stark för Miranda. Jag har inte tappat hoppet än, långt ifrån. Men de är klart man inte vaknar varje morgon och tycker livet är underbart.

Livet för oss/mig är inte alltid underbart, ingen dans på en sommaräng. Livet är ett pussel, lägger du inte bitarna på rätt plats så händer de saker. Man måste tvinga dit biten eller ta bort och lägga en annan bit, prova sig fram till vilken som passar.

Precis, man måste våga prova "göra om" i livet. De kan ha blivit fel vid fel tillfälle. För oss går de inte att backa till förlossingen och göra om men vi kan prova olika saker och funkar de inte får man byta strategier.


Over and out

Xoxo
Suspicious