Igår körde jag ut fisen till hennes mormor så igår hade jag bara mig själv och tänka på. Otroligt skönt att få vara lite ego ett dygn.

Nu ska skruttans medicin ökas :)

Såg en liten tjej som är en dryg vecka äldre än Miranda igår. Också tidigt född.. Men ingen syrebrist iaf. Hon kröp men viljan att stå och gå fanns. Kunde inte låta bli att tänka: De skulle kunna vara Miranda.

Sorgen som kom sen / nu när jag skriver. Är hemsk. Jag känner mig hemsk. Hon är ju de bästa som hänt mig oavsett. Men tänk om hon kröp runt nu. Om hon rev och slet i saker, gick mig på nerverna genom att peta å trycka på allt.
Miranda ser ut som en 4 månaders och är som en 1-2 månaders.

Ta mig inte fel.

Hon utvecklas i sin takt och hon gör de hon kan. Jag vet. Men de är jobbigt.. jobbigt att hon inte kan.

Jag brukar inte bli såhär men just att dom va nästan lika gamla och hon också va tidig fick mig att bli känslosam.

Jag älskar mitt barn. Jag tror hon kan om hon vill. Jag vet att hon är en kämpe.

Xoxo
Suspicious