Mirandas ettårsdag närmar sig. Har en film som spelas i huvudet.. från slutet av graviditeten till sista dagen på sjukhuset. Även vissa frekvenser från hemmaplan.
Jag gissar på att de blir så för att de va traumatiskt.
Helt sjukt att de snart gått ett år. Ett år av ovisshet, kärlek, vuxenlivet och fantastiska stunder och mindre fantastiska.

Kärleken till henne är så obeskrivlig och underbar.
Hon är mitt allt, ett liv som jag skapat i min mage som jag sedan tagit hand om själv, ja med hjälp av mamma ;)

Känns så sjukt att tiden bara runnit iväg. Ibland känns de som igår hon kom samtidigt som jag knappt minns mitt liv utan barn.

För er som inte har barn och läser detta så låter de nog konstigt men ni som är föräldrar förstår nog vad jag menar.

Ettårskontroll på tisdag och sen blir de röntgen den 19 för att kolla ryggrad och höfter så inget växer konstigt.

Den 20 är de familjerätten igen. De kommer bli ett intressant möte, kan man säga.

Usch jag är så uppe i allt de här att jag tappar bort mig själv. Jaget finns inte utan allting är "vi" jag och Miranda är typ samma.

Känns konstigt nu när man skriver ut de. Ja, jag är mamma men någonstans ska ju Denise vara kvar. Det är hon inte..

Denise som är när Miranda sover borta hon städar och försöker sova..

Sova är en kamp mot mig själv utan M hemma. Vrider och vänder mig och kan inte. Vaknar sedan vid 07 av att jag sitter upp i sängen och tror jag försovit mig, kollar i spjälsängen och inser att hon inte ens är hemma. Varje gång.

Inatt ska hon sova hos mormorn men innan jag åker ska vi avgjuta händer å fötter. Första va vid 3 månader, nästa vid 6 månader å nu ca 1 år.

Nej, måste ta fisen nu.

Xoxo

Suspicious