Jag vet inte vad jag borde säga, tänka eller göra just nu. Jag gör de som känns rätt för dagen.

När hjärtat brister, som de gör när sånt här händer, så vill man bara skrika, slå och gråta. Gråter gör jag mest.. Skriker ut sorgliga låttexter, mest i bilen. Slå gör jag inte alls..

Min dotter kanske inte va perfekt i andras ögon men i mina ögon hade jag den bästa Miranda jag hade kunnat få. Hon fick mig att skratta, att mysa i soffan va våran grej.. Hon kanske inte åt, satt själv eller lekte men vi löste de. Allt löste vi tillsammans. Nu står jag här och undrar när i helvete jag kommer vakna ur denna mardröm??

Nyp mig hårt i armen, jag vill vakna nu!