Ofta hoppas jag på mirakel. Ett mirakel som tar tag i Miranda och gör henne krampfri, skulle kunna önska bort syrebristen men de vore ju bara korkat, för de går inte.

Hittade en blogg idag som jag kände igen mig själv i. Alla känslor, alla sjukhusbesök, eeg, ovissheten, ja allt !

Jag ser inte ljuset i tunneln just nu.

Miranda ligger med dropp sen över ett dygn tillbaka och första krampen fick hon nu kl halv 11 till kvart i.. innan har hon bara små ryckt lite.

Har sagt att fruntimmer är djävulens påfund och att då måste ju hon vara djävulens avkomma.. men han behövde ju inte ta i såhär pass.

Jag har nu även utvecklat panikångest och vet inte hur lång tid de tar innan jag bryter ihop helt. Nu pyser jag ut lite då å då när jag känner att jag tillåter mig de.
Men de funkar ju inte hur länge som helst.

Utan min familj och min fantastiska karl vet jag inte om jag hållit ihop såhär länge ens.

Nu vet ni å tänk på vad ni har, ni som kan leva ett "normalt" liv med era barn, Vad nu normalt är.. , jag avundas er. Jag önskar jag kunde planera att "ja, imorgon kan jag åka och bada med mina vänner". Jag kommer under de närmaste året bara kunna säga "ja, vi kan kanske hitta på något imorgon, om miranda inte får något anfall"

Lev å njut, de försöker jag göra.

Xoxo
Suspicious

Tänker skriva kort men beslutsamt !

Inge sjukhus besök, inge dop. Får se vilka som blir bjudna !


Xoxo
Suspicious