Sitter och tänker lite i min ensamhet..

Jag har aldrig varit "normal" så varför är jag rädd att min dotter ska bli "onormal" för?
Jag har pratat med mig själv sen jag va liten. Dock pratade jag högt då.
Jag ville helst inte lämna mitt rum, jag gillade att vara ensam. När någon ville umgås gjorde jag de mest för att vara snäll och för att ibland va de kul.
Jag cyklade mycket innan jag började rida hos privatpersoner.
Cyklade mycket i skogen och bort för att få vara just ensam.

Idag vill jag inget annat än att omge mig med bra människor. Jag älskar att åka på bilträffar och träffa nytt folk.

Men varför är jag negativt inställd till att min dotter kommer vara annorlunda? Hon är Miranda oavsett. Min dotter. Ljuset i mina ögon.
Självklart är de väl surt. Men de är äpplen också och dom äter jag ändå!

Och nej, de är inte synd om mig. Sluta för guds skull säga de. De är synd om Miranda. Hon är ett litet spädbarn som blev ärrad av en traumatisk förlossning. De är ingens fel och de blir så ibland.

Jag älskar henne, från djupet av mitt hjärta.

Jag gråter när jag tänker på vad jag kanske kunde gjort annorlunda under graviditeten, jag gråter innan jag ska sova för jag vet inte hur framtiden ser ut, jag gråter när jag pratar om förlossningen, för att de är jobbigt. De är jobbigt att inte veta. Tänk själv om du va i mina skor..

Jag vet bara att just nu är min inställning: ropa inte hej fören du kommit över bäcken.

Vi vet inget och läkarna får säga vad dom vill. Mirakel kan ske, de har vi sett, för hon ligger bredvid. Barnet dom inte ens trodde skulle överleva.

Jag har min ängel

Xoxo
Suspicious

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg har betytt allt för mig under många år. Här har jag kunnat ventilera om allt och skriva mina känslor.. Tack vare att folk misstolkar mig tar jag nu bort bloggen. Kanske startar upp en ny men inte direkt. ...

För snart en vecka sedan flög jag för första gången i mitt liv, till min älskling i Boden :) Läskigt va de men helt klart värt det :) Vi åkte till Storforsen och fikade, otroligt häftigt, mäktigt och fint. Hemfärden gick bättre och lite resfebe...

I måndags va jag hos lilla Fisen och tände ljus och sjöng för henne.. Jag vet ju att hon inte är där, de är bara en plats att tända ljus på och lämna blommor. Hon är ju med oss, anhöriga, jämt. "Känn ingen skuld när du har roligt, för då vet...

Är det mig du menar ska jag förklara en sak, en gång så alla utan förstånd inte tror något annat igen. Nej, mirandas begravning va inte gjord för att peta någon i ögat eller göra någon upprörd. Den va för att få ett avslut. Tycker någon/några att ...

Jag vet inte vad jag borde säga, tänka eller göra just nu. Jag gör de som känns rätt för dagen. När hjärtat brister, som de gör när sånt här händer, så vill man bara skrika, slå och gråta. Gråter gör jag mest.. Skriker ut sorgliga låttexter, mest...