Har precis kollat på filmen "at first sight" å jag ryser fortfarande.

Att inte kunna se men ändå älska någon vid första mötet..
De får såklart mig att förstå en sak. Mina förhållanden har min partner kunnat se mig utan att se mig. Jag är där men att tolka mig och att se hur jag mår existerar inte..
Alla förhållanden har inte varit så men de flesta.
Självklart fick de mig att inse hur mycket jag saknar närhet, trygghet och pirret. Känner mig så ensam.

Att inte kunna ladda upp batterierna med en lugnande kram, att inte få stöd och hjälp på de viset man får när man är 2.

De positiva är att den kärlek jag har får Miranda som verkligen behöver den. Hon ber inte om den, hon får den iaf.

Men de börjar kännas tradigt att gå runt och känna sig ensam, samtidigt som jag inte orkar med en partner just nu. Alla krav, alla missförstånd och tjaffs.

Ne, då är jag hellre ensam tills jag känner att tiden och orken finns. Jag är bara 22 jag är säker på att någon korsar min väg någon gång som kommer se mig.

Xoxo
Suspicious