Jag tänker otroligt mycket..

Jag har dom senaste dagarna tänkt: tänk om..
Tänk om jag ibland bara kunde tänka innan jag gör saker
Tänk om jag kunde sluta röka
Tänk om jag bara skulle vara nöjd
Tänk om Miranda inte fått sin cp-skada .. paus..

Hade inte M fått sin skada hade hon inte varit hon å jag hade inte varit jag. M utan skada hade inte gett mig den erfarenheten jag har idag, M utan skadan hade inte lärt mig hur tjockskallig jag är. M utan skadan hade som sagt inte varit M.
Jag är så sjukt stolt mamma till den starkaste tjejen jag mött. Jag tänkte aldrig tanken att något sånt här kunde inträffa. Jag är 22, då 21, risken va minimal.. ändå blev det såhär. Hon valde mig, hon förstod bättre än mig att jag skulle klara detta.

Sen att situationen har ändrats är inte hennes fel å inte mitt.

Jag känner mig faktiskt lite välsignad.

Hon har lärt mig så mycket om livet fast hon bara är 1 år och kan inte prata.

Hon har fått lära sig på det hårdaste viset att "vill man ha något får man kämpa för det" å det gör hon. Varje dag kämpar Miranda för sitt liv, bokstavligen, för att andas.

Jag är så imponerad.

Jag tror inte någon som inte har ett barn med slemproblematik kan förstå hur jag känner.

Det finns dom som har det värre, jag vet de.

Det känns bara som att jag väldigt ofta nedvärderar M, som om jag alltid pratar om hur jobbigt det är. Det är klart det är jobbigt men hon är inte jobbig. Förstår ni skillnaden?

Mitt liv har förändrats från hästnörd till M-nörd.
Hon är min dotter men framförallt min idol. Min stjärna..

Over and out

Suspicious